Öltypsdefinitioner

Belgisk och fransk ale

Från Belgien och Nordfrankrike härstammar öltyper med en variationsrikedom utan motstycke i världen. Här möter man allt från svag, maltig ale till stark, torr trappistöl och syrlig, stalldoftande lambik. Här har också gamla bryggeritekniker, till exempel spontanjäsning, överlevt in i modern tid. Många bryggare talar hellre om sitt öl i konstnärliga termer än om typer och klassificeringar. Belgisk och fransk ale är vanligtvis mycket lättdrucken även i de fall alkoholstyrkan är hög. Ett gemensamt drag är nämligen att ölet oftast är väl utjäst och därför har lätt kropp och liten restsötma. Inte sällan varmjäses ölet med de för regionen så karaktäristiska jäststammarna, som ger upphov till fenoliska och fruktestriga dofter och smaker. Jästemperaturen ligger vanligtvis mellan 24 och 29 grader. Ett annat särdrag är att upp till 20 procent av extraktet kan utgöras av ljust eller mörkt socker i fast eller flytande form. Detta underlättar utjäsning och bidrar till smak och färg. Belgisk och fransk ale är ofta rejält kolsyrad och har kraftigt skum. Den har sällan utpräglad humlekaraktär. Normalt bör endast europeisk kvalitetshumle användas.

Karaktärsfull ale

En relativt kraftig ale, där malt, humle och alkohol samverkar utan att någon dominerar. Torrostade, men ej brända, malttoner är vanliga bland ölen i denna kategori. Detta gäller dock inte pale ale, som bryggs med ljusa maltsorter. Jäskaraktären är ren och fruktig – och fenoler och kryddiga toner ingår inte. Ölen i denna kategori är mediumkolsyrade och en lämplig serveringstemperatur är 8-12 ˚C.

Kraftig ale

Dessa ale är utmärkande fylliga i arom och smak och ofta vinösa. Alkohol är en del av karaktären. Det handlar om kraftfulla ale med en eller flera dominanta egenskaper. Ofta förekommer komplexa och fruktiga inslag från jäsningen och även tydliga högre alkoholer. Karaktären är dock inte kryddig eller fenolisk.

Kraftig lager

Lageröl är råvarupräglade och ger ett mycket rent helhetsintryck där jäsningsprodukter inte ska märkas. Ölen i denna huvudklass är antingen malt- eller humledominerade. Bockölen är kraftiga, mjuka och maltdominerade med rostade toner i de mörkare exemplen. Den rena kalljäsningen gör att de trots fylligheten kan drickas i stora volymer. Den moderna lagern domineras av fräsch humle, med generösa och sena givor av humlesorter med intensivt fruktiga och blommiga aromer och smaker. Ölen i denna huvudklass serveras väl kylda.

Mild ale

En tydlig maltighet och låg alkoholhalt karaktäriserar majoriteten av ölen i denna huvudklass. Undantaget är Engelsk Ordinary Bitter, som ska ha en tydlig humlekaraktär som det mest framträdande. Humledoft och smak förekommer också bland övriga i huvudklassen, men då utan att dominera. Beskan upplevs som låg till medium och maltsmaken är varken bränd eller rostad. Jäsningskaraktären är fruktig men i övrigt ren utan kryddiga eller fenoliska inslag. Generellt är dessa ale lågt kolsyrade. Lämplig serveringstemperatur är källarsval, 12-15 ˚C.

Mild stout/porter

Porter är en av tidigast omnämnda öltyperna. Dagens porter och stout är i de allra flesta fall helt andra produkter än den porter som bryggdes i London under storhetstiden på 1700- och 1800-talet. Då var porter känd som en stark, brun, rökig och syrlig dryck. Stout urskildes från början som en alkoholstarkare variant när portern blev allt svagare. I dag kan stout karaktäriseras genom sin tydligt brända och beska, ofta torra och lite syrliga profil. Porter har däremot en mjukare framtoning och lutar åt det chokladigt maltiga. Under senare delen av 1900-talet kom dessutom varianter av porter och stout med tydliga humletoner i doft och smak, först från mindre bryggerier i Nordamerika. Kommersiella bryggerier kallar ofta sin mörka öl för olika varianter av porter och stout helt godtyckligt. Samma öl kan heta porter i vissa länder och få stout på etiketten när det säljs i andra, helt och hållet beroende på vad som är mest gångbart.

Mild/karaktärsfull lager

Lageröl är råvarupräglade och ger ett mycket rent helhetsintryck där jäsningsprodukter inte ska märkas, undantaget amerikansk lager där mycket låga nivåer av estrar kan förekomma. Maltsmaken ska vara ren och brödig men kan variera över ett stort spann, från knäckebröd till gräddbulle. I de mörkare ölen finns också rostade malttoner. Humlekaraktären varierar stort mellan underklasserna, men centraleuropeisk ädelhumle ska alltid användas. Ölen i denna huvudklass serveras väl kylda.

Specialöl

Klass D-K avser klasiska öltyper som inte finns upptagna under annan huvud- eller underkategori. Andra typer kan förekomma. Specificera på bryggprotokollet vilken typ som avses samt gärna en referens till litteratur och/eller till ett kommersiellt exempel.

Syrliga öl

Före den industrialiserade ölbryggningens mikrobiologiska kontroll var det vanligt att öl blev syrligt med lagring, men numera är kommersiellt syrligt öl en raritet. I Belgien hålls dock traditionen med spontanjäsning av öl vid liv. Vid spontanjäsning tillsätter bryggaren ingen jäskultur, utan låter jäst och bakterier från luften starta jäsningen. Detta ger ett syrligt öl med stor komplexitet. En annan metod är att bryggaren tillsätter andra mikroorganismer än en vanlig öljäst, Saccharomyces cerevisiae. Andra typer av jäst eller mjölksyrabakterier åstadkommer då den syrliga karaktären. Ett tredje sätt att erhålla syrlighet är att lagra det utjästa ölet en längre tid i träfat, där syrabildande mikroorganismer kan tränga in.

Veteöl

Vete är det sädesslag som näst efter korn är vanligast i öl. Veteöl är öl där extraktgivaren består av stora delar vete, antingen som vetemalt eller som råfrukt. Andelen vete kan variera mellan olika öltyper, men oftast kommer minst halva extraktet från vete. Vanliga exempel på veteöl är sydtyska veteöl och belgiska wit.

Bayern i södra Tyskland är den region där veteöl relativt sett har störst betydelse. Sydtysk veteöl av den typ som finns i dag utvecklades i området mellan Donau och Alperna under 1800-talets senare del. Från början var de flesta av dessa veteöl ljusbruna i färgen. Denna variant betraktas fortfarande som klassisk av Bayerns traditionella veteölsbryggare och är den som heter klassisk veteöl av sydtysk typ i dessa definitioner.

Under 1900-talet har detta klassiska bayerska veteöl polariserats i en ljusare och en mörkare variant. I dag är de ljusa veteölen vanligast inom den sydtyska veteölskategorin.

Vid sidan av de bayerska veteölen bryggs traditionellt veteöl i Belgien och kallas då witbier.

Gemensamt för alla veteölstyperna är att de jäses med jäst som ger upphov till någon nivå av kryddfenoler i doften, samt att vetemalten ger en lätt munkänsla som tillsammans med hög kolsyrehalt ger ett öl som upplevs som moussigt.
close

Vill du bli inspirerad av våra nyhetsbrev?